”Min farfar var också trädgårdsmästare och han startade den här plantskolan. Han var tidigare i Sverige och utbildade sig – bland annat som lärling i Bergianska trädgården. Någon gång under den ryska tiden flyttade han till Dalsbruk där han var överträdgårdsmästare på bruket.

Så småningom kände han att han ändå ville grunda en egen firma, en egen trädgård, så han köpte ett område i Dickursby där dom sen bodde en sex-sju år. Men det var så lerig jord så han letade vidare och hittade sen det här stället. Här är det en alldeles ypperlig naturlig jordmån med en halvmeter mylla överst och sand under. Här är det ypperligt att odla växter och han hittade och köpte stället 1928 och sen dess har vi varit här och odlat.

Här fanns då två stugor, varav en var grannens. Den egna stugan var liten, en våning och två rum men den byggdes snabbt ut och en våning byggdes ovanpå och när sen grannarna Heinonen dog så köpte han deras stuga och vad som hörde till den.

Farfar var från Österbotten och det behövdes plats för släktingar som kom för att jobba som hjälpredor på plantskolan på somrarna. Farfar odlade perenner och det har vi gjort sen hela tiden. På den tiden sålde han åt torggummorna, han stod inte själv på torget och sålde utan sålde i parti till torggummorna, sen var det hemförsäljning härifrån också. Förstås under krigstiden odlade han mycket nyttoväxter, det behövdes på den tiden då allt var knapert.

På sextiotalet började det komma plantbutiker runtomkring här i Storhelsingforsområdet och då började min far att sälja åt plantbutikerna i parti. Sen på sjuttiotalet slutade vi helt att sälja härifrån. Nog kom det väl nån gumma hit då och då men då fick vi säga att nej, vi har enbart partiförsäljning. Vi har då i dagens läge endast sålt till plantbutiker i Storhelsingforsområdet, kanske 80 % av plantorna och sen resten till städer, kommuner, församlingar och grönanläggare.

Vi har odlat lite olika från år till år men när vi var som störst så odlade vi en 120 000 perenner om året. Det mesta som vi odlat har varit ute på åkern – frilandsplantor som vi hållit på då vi har jättebra jord här och det har varit en konkurrenskraftig planta. De har varit stora och fina och kunderna har varit nöjda och på så vis har vi inte behövt konkurrera med priserna utan konkurrerat med kvaliteten.

I dagens läge så odlar vi nästan alla perenner i krukor men som jag tidigare sa så har vi nu beslutat att avsluta den perenna odlingen då barnen inte kommer att ta över och området istället omplaneras och säljs men växthusen behåller vi nog. Lite måste man odla och vi har nog ännu beställningar men på friland blir det inte mer.”

Här blev det dags för bjudning på saft och kex av Bamse, Magnus hustru innan Magnus berättar vidare om trädgårdarna som funnits i området.

”Jag försökte komma ihåg hur många trädgårdar som finns eller funnits här i distriktet och jag kom upp till närmare fyrtio stycken som jag minns eller har hört talas om.

Det här beror på att när järnvägen byggdes så tog man sand från Mosabacka, där det fanns riktigt fin sand i åsen, samma som här. Groparna som blev därefter använde man sen på trettiotalet till avstjälpningsplats för allt avfall från Helsingfors stad. Det var mest matrester, papper, porslin, silverskedar och vad det nu sen var och allt skeppades dit med tåg och därifrån fick sen trädgårdsmästarna gå och ta hur mycket de ville. Detta var ju ypperlig kompostjord och man for dit med häst och kärra och tog hela lasset med sig och sen skyffla man in kompostjorden i ”lavar” med lite mylla ovanpå.

Förr odlade man mycket i lavar. Dessa lavar var täckta med glasrutor och höll därför värmen inne vilket gjorde att man kunde börja odla riktigt tidigt på våren med grönsaker och alla möjliga växter. Så på det viset var det och alla trädgårdsmästare ville hit, så också min farfar.

Som sagt, jag räknade nån gång och närmare fyrtio odlare blev det. Det var allt från grönsaksodlare till prydnadsväxter och allt möjligt. I nästan trettio år kunde man ta kompostjord från avstjälpningsplatsen där i Mosabacka, så det var ganska länge. Här på våra åkrar finns allt möjligt skrot, mest porslin och små medicinflaskor, patentkorkar till limuflaskor och ölflaskor, silverskedar och bestick fanns här massor av. Jag har till och med hittat en guldring här också, det var jättefint!

En av flickorna som var här och rensade här blev helt vettskrämd en gång när hon satt där på knä och rensade och mitt i allt stirrade ett öga på henne – ett porslinsöga. Det är jättesnyggt – det är blått med blodådror och allting – jättesnärtigt! Samma år hittade någon annan ett halvt par glasögon, helt på ett annat ställe men de var säkert från samma typ! Hos Larsson, som var en odlare en bit bort mot Mosabacka, där var det en arbetare som en gång hittade en tobaksask av silver som då var värd, vill jag minnas, ungefär tiotusen mark. Det var hurja-mycket! Larsson sa till arbetaren att om du nu hittade den så är det du som får den – han var en hygglig kundi.

Vi vandrar vidare tillbaka mot Skomakarbölevägen.